Cherry and Bley's Escalator
Recently Steve Gebharts film Carla Bley's Escalator Over the Hill was to be seen on Youtube. It's a brilliant film with a lot of extraordinary footage from the recording of Carla Bley's beloved Escalator Over the Hill. To Carla Bley it was an obvious choice to involve Cherry in this project, she once told me. And she wasn't disappointed, he was just as incomprehensible as she wanted and performed one of his best solos ever, she said.
Below is an extract from my coming book about the recording of Escalator Over the Hill. It's in Swedish, but today there are plenty of good translators around if you need it in another language. And if you don't want to use Google, try Deepl.
- - - - - - -
Sedan 1968 hade Don Cherry återkommande arbetat med Carla Bley och Michael Mantler och deras Jazz Composer’s Orchestra. Relationen var professionell men också privat. Som föräldrar till små barn i samma ålder i en tid av gröna vågen befann sig de båda familjerna i en liknande situation. Don och Moki flyttade till Tågarp samtidigt som Bley och Mantler köpte en gård nära Bangor i delstaten Maine, knappt 40 mil norr om Boston. ”Är ni bönder nu? Det är vi!”, undrade Carla Bley i ett brev till Don Cherry i slutet av oktober.
Bley växlade mellan Bangor och New York City. Hon var fullt upptagen med att arbeta med vad som skulle bli hennes magnum opus, trippelalbumet Escalator Over the Hill, som höjdes till skyarna världen över när det gavs ut i mars 1972. Bland annat utsåg läsarna av brittiska Melody Maker det till årets album. Det var ett lika galet som mästerligt projekt som sträcktes ut över en och en halv timme för att gestalta det surrealistiska librettot som utspelar sig på Cecil Clark’s gamla hotell i Rawalpindi i Bangladesh.
Bley hade påbörjat arbetet redan 1967 när hon kom i kontakt med poeten Paul Haines som kom att skriva librettot till denna ”jazzopera” som Bley officiellt kom att kalla ”a chronotransduction”, vilket översatt till svenska blir en slags ”tidsöverföring”. Projektet var gigantiskt med ett 50-tal deltagande musiker som förutom att dyka upp i olika konstellationer också spelades in vid flera olika tillfällen och på olika platser mellan 1968 och 1971, för att sedan mixas ihop i en komplex och tidskrävande process. I musiktidningen Jazz&Blues kom albumet att beskrivas som ”en kombination av vokal och orkestermusik, opera, sång-cykel, oratorium, musikalisk komedi, det är inte lätt att säga vilket”. Musikaliskt befann det sig i gränslandet mellan genrer som jazz, rock, konstmusik, raga, country & western och bland de medverkande fanns artister som Jack Bruce, Linda Ronstadt, John McLaughlin, Don Preston, Roswell Rudd, Dewey Redman och naturligtvis Don Cherry.
Cherry var självklar för Carla Bley. Alltsedan hon träffade honom i det sena 1950-talet i Los Angeles hade hon fascinerats av honom:
– Det var otroligt. Varje ton som Don spelade var ett mirakel. Jag kunde bara inte förstå det, det förklarade sig inte. Och vi var fascinerade av allt som var obegripligt … och Don var bara ute i det fria någonstans och gjorde helt underbara och galna grejer. Det var ett äventyr att ha honom med, att göra ett album med honom.
Att han fick rollen som sandherde och ledare för det österländskt klingande Desert Band berättade något om Carla Bleys fingertoppskänsla. Likt en öknens shaman sjöng han indiska skalor och formade ordlösa vackra besvärjelser när han inte spelade kornett, keramiska flöjter eller slagverk. På sekvenser från Steve Gebhardts ambitiösa film om inspelningen av ”jazzoperan” ser man Cherry med en fjäder på huvudet sitta i skräddarställning på golvet i studion och med klubbor frambringa en rytm på sin earthquake drum. Men denna gång blev Bley inte bara imponerad av hans spel. ”Efter att ha hört honom spela i alla dessa år, var det en vacker chock att att höra honom sjunga”, berättade hon.
Don Cherrys inspelning gjordes den 30 november 1970 i RCA Studios i New York City. I studion fanns även Leroy Jenkins på violin, Calo Scott på cello, Ron McClure på bas, Sam Brown på gitarr, Souren Baronian på klarinett och slagverk, Paul Motian på slagverk och Carla Bley på piano och orgel. Inspelningen var den första som gjordes explicit för Escalator over the Hill och i centrum stod den långa Rawalpindi Blues (samt fortsättningen End of Rawalpindi). Vad Don och Desert Band spelade in var en slags utdragen textur där stråkarna mystiskt drog fram klanger från violin, cello och konstrabas medan Cherry spelade ett av sina mest uttrycksfulla – och obegripliga – solon överhuvudtaget.
Än mäktigare blir det när musiken möter det västerländskt alternativrockande Jack’s Traveling Band med sångaren och basisten Jack Bruce, Carla Bley på piano, gitarristen John McLaughlin och trumslagaren Paul Motian. Kontrasten förstärks dessutom av att de båda ”banden” spelades in vid olika tillfällen och sedan mixades ihop till ett genialt och kontrastrikt lapptäcke av kulturella uttryck. Att använda Cherry i detta gränsöverskridande sammanhang var naturligtvis briljant. Till en början var det tänkt att i alla fall han skulle spela in samtidigt med Jack Bruce och John McLaughlin, Han blev till och med bjuden till London (där Bruce och McLaughlin turnerade med Tony Williams) för en inspelning, men så blev det inte.
Don Cherry medverkade på två ytterligare låtar på albumet. Båda var en slags Frankensteins monster som Carla Bley uttryckte det, skapade i efterhand av ”överblivet” material. Den avslutande And It’s Again som rinner ut i en dronande lock groove. Men också den vackra och suggestiva A.I.R. (Air Radio India) som byggdes upp kring en melodisk slinga av Cherry som Carla Bley komponerade en låt av.
– Jag gjorde det till en låt, med början och slut. Det var som att hitta något som redan existerade. Så nu vet du, jag har aldrig berättat det för någon. Jo, jag berättade det för Jan Garbarek. Han, Bobo Stenson och kanske Palle Danielsson gjorde en inspelning av den. Jag kommer ihåg att jag satte mitt namn på låten och jag var tvungen att ringa Garbarek och säga att det inte var jag som skrev den. Jag hade bara gjort en låt av något som Don spelade.
Escalator Over the Hill kom att bli ett av 1972 års mest omtalade album i musikpressen världen över. För Cherry var det en dag i studion. Dagen efter åkte han hem till Tågarp i Sverige. ”Skit i kändisskapet!”, som han skrev till Moki.
Not: Jan Garbarek-Bobo Stenson Quartet spelade in A.I.R. på albumet Witchi-Tai-To (ECM, 1974). I gruppen ingick Palle Danielsson och Jon Christensen.
