Bengt Berger
Bengt "Beche" Berger är död. En mästare är borta. Det är så oerhört sorgligt. Mest naturligtvis för sambon Ann Petrén och hans nära och kära, men också för så väldigt många fler. Han hade enorm betydelse för svenskt musikliv och spåren efter honom har lämnats till oss som en gåva. Låt oss hålla dem levande, och göra honom odödlig.
Bengt Berger har naturligtvis en helt egen historia, men i denna text kommer jag framförallt att koncentrera mig på hans samarbeten med Don Cherry. Under flera år har jag haft privilegiet av att intervjua honom flitigt, antingen har vi träffats för längre sittningar eller så har jag bara ringt korta telefonsamtal för att fråga något specifikt. Alltid var han generös med sina erfarenheter och kunskaper, men jag fick också höra hur han lite otåligt tyckte att jag snart måste bli klar med boken. Tyvärr fick han inte uppleva det.
Knappt tio dagar innan dödsbudet var jag hemma hos honom på Söder i Stockholm. Han hade berättat att han var sjuk, men mådde ganska bra. Medtagen men som alltid på gott humör. Jag var där för att lämna nya utskrifter på kapitel jag hade skrivit, och vi satt där vid datorn och gick igenom saker han hade läst. Pratade om dem. Fantastiskt att han gav mig den tiden. Han hade dessutom skrivit ett mail där han sa att han gillade vad han läste. Jag känner mig väldigt stolt och glad för det.
Ser man på relationen mellan Berger och Cherry är det lätt att tro att det mestadels var Berger som inspirerades av världsstjärnan Don Cherry som kommit till Sverige. Så var det inte. I lika hög grad var det Berger som inspirerade Cherry. Pratar man med Steve Roney – som var en nära vän till dem båda – så menar han att Berger och Christer Bothén var två av de allra viktigaste lärarna som Cherry någonsin hade. "Det var två musiker som på riktigt påverkade något permanent, något som Don verkligen gick djupt in i och använde i sitt framtida spel. De två var mycket viktigare än man tror”, berättar Roney. Cherry själv sade att "han var lyckligt lottad som fanns i närheten av västerländska musiker som hade studerat i Afrika och i Öst" och nämnde sedan dem båda.
Redan när de träffades för första gången i Uppsala 1969 hade Cherry blivit eld och lågor när han hörde att "Beche" hade rest i Indien och studerat tablas för Pandit Taranath. Kvällen i fråga hade de delat scenen på Klubb Hysch på Norrlands Nation, Cherry med Bernt Rosengrens grupp och "Beche" med Arbete & Fritid. Cherry bjöd in honom att vara med på tablas. Men i en mellanstor svensk stad i slutet av 60-talet fanns det inga tablas att få tag i. Så det blev inget den gången.
Det var delvis i det gemensamma intresset för den indiska traditionen som han knöts samman med Don Cherry. "Beche" hade inte bara kunskaper utan även kontakter med indiska musiker som han lyckades få till Sverige. Han hade varit i Indien redan 1967 och lärt känna musiker som redan då var mästare eller senare skulle bli det. Under åren kom han att göra otal inspelningar, däribland flera som han också gav ut på sitt skivbolag Country and Eastern, och som idag klassas som unika även i Indien.
Don Cherry: Elixir (från Organic Music Society)
Tillsammans med Christer Bothén som studerat "jägarharpan" donso n'goni i Wassoulou-regionen i Västafrika, bildade Berger och Cherry en trio som får räknas som en av de första så kallade världsmusikgrupperna i världen. De gjorde även flera skolturnéer i Rikskonserters regi, då tillsammans med Moki Cherry.
Som trio spelade de på Cherryalbum som Organic Music Society och Eternal Now, men "Beche" själv tyckte att de fungerade bäst som liveband. Tacksamt tog jag emot inspelningar med trion som hade gjorts på Artdur i Göteborg 1973. Dessa höll han högt. De hade börjat repa i lokalerna redan på eftermiddagen och när folk började strömma in fortsatte de bara: "Vi höll på en timme till. Och sedan, aha, då tog vi paus. När vi sedan kom tillbaka blev det helt andra låtar än dem vi hade övat på. Det var ett typexempel för hur det kunde gå till. Det var ett sådant väldigt levande förhållande till musicerandet. Spela och repa, det var samma sak så att säga", berättade han i en av mina intervjuer.
Vid den tiden var "Beche" en flitig gäst hemma hos familjen Cherry i Tågarp i Skåne. Antingen bara för att spela, eller så var de på väg på turné och samlades där först innan de begav sig iväg i någon av Cherrys minibussar. Det var en lärorik tid för dem båda, ibland satt de i timmar och bara spelade.
Om han skulle lära ut en Ornettelåt, satt han ofta vid pianot, och jag spelade trummor. Men det var inte så att jag skulle lista ut hur låten gick, och sedan spela. Det var full fart hela tiden. Han kunde sitta och spela samma tema hundra gånger, och man lärde sig medan man gjorde musik med det. Jag kunde spela hur som helst, helt fritt. Och det var samma sak på konserter, då kunde han spela ett tema som ingen hade hört förut. Och så lärde man sig det som en del av konserten, ofta var det så. Jag visade honom i princip de första lektionerna på tablas, otroligt enkelt och så satt vi bara och spelade det där.
Förhållningssättet till musik i att det var något pågående och samtidigt föränderligt skulle genomsyra hela Bergers konstnärskap. Alla som sett en konsert med honom vet att det alltid hände saker, oförutsedda saker. Det var som att musiken var full av överraskningar. I Cherry hittade han tidigt en gelike i detta hänseende. Ingenting behövde vara bestämt i förväg. När han spelade med honom var det möjligt att bryta när som helst i en låt, några krav på att en låt måste spelas färdigt bara för att man hade påbörjat den fanns inte. Mitt i ett solo kunde någon bara bryta av och leda musiken i en ny riktning. Och det var helt naturligt.
Genom åren märkte att många musiker hade svårt att acceptera detta förhållningssätt, ”Men han har sitt solo nu, inte kan jag börja spela en annan låt då”, var en kommentar han ofta fick. Det skulle kännas aggressivt att göra så, menade en del. ”Det är det inte alls”, menade Berger. ”Det är mycket bättre att bryta av någonting när det är på toppen, än att det blir lite för tråkigt, som när någon som har sagt allt, ändå fortsätter att prata.”
Men det handlade inte bara att bryta med något, det handlade lika mycket om att föra in något nytt, något vackert, vilt, snabbt, långsamt eller vad det nu månne vara.
Under 70-talet spelade "Beche" mycket med Cherry. Han var med på inspelningen av soundtracket till Holy Mountain, turnerade i Italien, framträdde i Polen, och var den Berger som spelade med Terry Riley och Don Cherry i Köln 1975 (ofta anges Karl Berger). Men samarbetet med Cherry slukade aldrig "Beche". Det var viktigt och betydelsefullt, men han hade samtidigt fullt upp med sina egna projekt som nämnda Arbete & Fritid, Archimedes Badkar och Bitter Funeral Beer Band.
Med det senare samarbetade Don Cherry flera gånger. Bland annat på den självbetitlade debuten på ECM från 1982. Ett helt fantastiskt album som bygger på begravningsmusik från Ghana som Berger lärt sig under sina resor i landet.
Kanske får man för sig att begravningsmusik skulle vara något stelt och tråkigt. Bitter Funeral Beer Band är allt utom det. Det svänger och kränger, är fullt av liv. Precis som "Beche" själv. Må hans kommande begravning bli lika livfull. Minns hans liv, inte hans död.
Magnus Nygren
Även Bengt Berger minns stunderna på Washington Square Park. ”Don var väldigt förtjust i att sitta där vid trumfbågen och spela, så vi gjorde det ganska ofta”, berättar han. Frank Lowe, Carlos Ward och Charles Brackeen hängde också där. Även Berger minns hur rädslan alltid fanns närvarande, inte minst för polisen.
– Vid ett tillfälle kom en polisbuss och stannade till. Frank Lowe och de andra hade inte det största förtroendet för polisen, men en av poliserna kom fram och frågade, ”Vi gör en grej i en park för barn, skulle inte ni kunna komma med och lira lite där?”. Ingen av musikerna vågade säga nej, och jag kommer ihåg hur vi åkte i en polisbuss. Det fanns inga bänkar eller någonting, vi tog bara våra instrument och satte oss på golvet och blev ivägkörda. Jag kommer ihåg att Frank Lowe var jävligt nojig för det där. Men vi kom till en park där det var någon anspråklös grej för barn, så vi spelade där ett tag. Det var ganska kul faktiskt.
