Big Bang 67 med George Russell

It's time again for the newsletter The Don Cherry Book Project. I welcome new subscribers and say hello to those who have been around for a while.

In recent weeks I have done several interesting interviews with Neneh Cherry. We have talked about the tour with The Slits that Cherry did in 1979, and that a very young Neneh Cherry followed. For her, that was where much of her musical career started. Meeting the members of The Slits made her move to London very soon after.

But we have also talked a lot about how Don lived at Neneh and Cameron McVey's house in Malaga, Spain, for several months until his death on October 19, 1995. A difficult time, of course. And I will come back to it later.

Last weekend I gave a lecture in Malmö about Don Cherry's time in Sweden and Stockholm in the late 1960s. A completely crazy time when he reshaped music and the way it was performed. This week's text I thought would be appropriate to talk about that time, January 1967 when Cherry returned to Stockholm and was able to be part of George Russell's Big Bang 67 which would end the Golden Circle period as a significant jazz club in Europe.

This time the text is in Swedish, but there are many good translation services that can be used for free. Try Deepl to escape Google Translate.

And feel free to make comments about the newsletter. I would love to hear your views. Thanks for subscribing. At the bottom of the newsletter there is way to donate if you want to support my work.

Best wishes,
Magnus

- - - - - - - - - - - - - - - -

I början av 1967 besannades ryktena om att Gyllene Cirkelns jazzbokningar skulle upphöra.[1] Verksamheten gick inte längre ihop ekonomiskt. Sedan pianisten Bud Powell invigde klubben i april 1962 hade fem fullmatade år förflutit. Parallellt med Montmartre i Köpenhamn hade ”Cirkeln” utvecklats till en av de absolut främsta jazzklubbarna i Europa, inte minst för den nya jazzen med bokningar som Cecil Taylor, Ornette Coleman, Archie Shepp och Don Cherry.  

Åke Abrahamsson, som 1967 drev klubben i egen regi, ville dock sluta med flaggan i topp. George Russell och ett återupplivat Emanon storband bokades från mitten av januari och en bit in i februari, ett arrangemang som gick under det talande namnet Big Bang 67. Publiken kom, men då var det för sent. Precis som tidigare samlade Russell flera av landets främsta jazzmusiker, däribland Bernt Rosengren, Bosse Broberg, Lars Sjösten och Bertil Lövgren – samt de båda unga norrmännen Jan Garbarek och Jon Christensen.[2] Mästerligt styrde Russell sin logiskt så tydliga musik samtidigt som han gav stort utrymme för individuella prestationer. Materialet liknade det som Russell och Emanon hade framfört redan 1965 med kompositioner som Ezz-Thetics, Stratusphunk och delar av New York, New York. Orkestern framträdde ”med en entusiasm och en glöd som väl aldrig tidigare skådats i landet”, skrev Dick Idestam-Almquist i Dagens Nyheter.[3] Stämningen var hög och uppspelt. Hela orkestern var klädda i ”fotsida, vinröda flanellnattskjortor; inköpta på Arbetarboden och infärgade av Georges fru Anna och hennes Konstfackskamrat.” [4]

På plats i Stockholm var Cherry given i sammanhanget, och med Big Bang 67 blev det en storartad återkomst. Ludvig Rasmusson skrev i Svenska Dagbladet: ”I Stockholm har Cherry spelat några kvällar med George Russels (sic!) storband på Gyllene Cirkeln som jazzrestaurangens sista gästsolist. Ett mer glänsande slut kunde Cirkeln knappast ha fått. Don Cherrys rörliga och anarkistiska trumpetspel till den starka orkestern är en fascinerande upplevelse.”[5]

Stora delar av Stockholms jazzsfär fanns på plats. Om de inte spelade i Emanon fanns de i publiken. Trumslagaren Sune Spångberg tillhörde lyssnarna denna gång. ”En kväll dyker vännerna Don och Moki upp och slår sig ner hos mig och Arja för glatt samspråk”, har han berättat. ”Upprymda av LSD får vi veta. Plötsligt reser sig Don för att sitta in med bandet. Jag blir förbluffad – utifrån mina erfarenheter kan inte detta vara möjligt! Don svarar leende, ”You can’t get higher than your mind is”.”[6] Cherry hördes dessutom ofta på de nattliga jammen. Norske Jon Christensen berättade om en episod där saxofonisten Bengt ”Frippe” Nordström medverkade tillsammans med Cherry: 

– Jag minns när vi spelade på Gyllene Cirkeln med George [Russell] och George inviterade gästmusiker som var med på konserterna. Don var där och spelade ganska mycket. Jag minns den där freebagsaxofonisten, den svenske, ”Frippe”, han var också med. Han var ju ganska ”out”, men han var ok under jammen på Gyllene Cirkeln. Så du kan tänka dig att när både han och Don var där så blev det lite cirkus. De kom gående in från utgångsdörren, spelandes. De gick i varsin riktning, gick runt bland publiken och kom sedan upp på scenen medan vi kompade. [7]

Engagemanget sträckte sig mellan den 16 januari och den 4 februari, då det bröts i förtid av okänd anledning. Cherry och Bernt Rosengren tog över med en kvartett och framträdde den 8 och 9 februari. I kompet fanns Albert ”Tootie” Heath och Torbjörn Hultcrantz. Förutom att Hultcrantz ersatte Cameron Brown på bas, var det samma band som hade uppträtt på Cirkeln ett halvår tidigare. Musikaliskt handlade det om större kompositioner som improviserades fram gemensamt av gruppen. Svitformen fanns i och för sig kvar, men jämfört med Complete Communion-tiden var det inte lika snabba förändringar nu, snarare presenterades materialet mer abstrakt och linjärt. Ändå var dramatiken framträdande, skrev en upprymd Keith Knox i brittiska Jazz Monthly.[8]

Cherry hade alltmer börjat att tala om en musik med olika stämningslägen. Han ville inte längre att den bara skulle vara ”arg och frustrerad”, ”den måste ha utrymme för glädje, sorg, ömhet och kärlek”, som han uttryckte det. Hur det slog igenom i musiken blev allt tydligare.

Nämnde Keith Knox kommer att få stor betydelse för Cherry. Som vän men också som en slags medial ambassadör. Till Stockholm hade han kommit från London 1965 tillsammans med sin fru Rita. Han var ingenjör och jobbade med så kallade halvledare, inte sällan inom försvarsindustrin. Intresset för jazz hade fått honom att börja skriva om musiken hemma i England. I Stockholm kom han sedan snabbt i kontakt med den inhemska scenen. Den fanns där och liksom väntade på honom, har han uttryckt:

– Min fru och jag kom in på jazzklubben Gyllene Cirkeln, det var alldeles i början, och Ornette Colemans trio hade just kommit upp på scenen. Så vi vinkade, och de vinkade tillbaka, och alla i publiken undrade: ”Vilka i hela världen är de där människorna?”. [9]

Länken mellan Cherry och Knox var Steve Roney. Om man var i kontakt med Roney kom man förr eller senare i kontakt med Cherry, menade Knox. Under senare tid hade Cherry blivit alltmer medveten om att intervjuer och artiklar i jazztidningarna var ett nödvändigt ont för att nå ut. Tillsammans med Steve Roney hade han försökt få ihop en intervju, men det hade ständigt stupat på att de blev för stenade. ”Så efter några minuter blev det inget mer skrivande. Det var så jag kom in i bilden, att hjälpa dem att få det gjort”, enligt Knox. 

En kall februarikväll träffades de i Stockholm och Cherry berättade sin historia – med både med- och motgångar – ”tills det inte längre fanns några ord – resten är musik”, som Knox konstaterade.[10] Intervjun publicerades i augustinumret 1967 av brittiska Jazz Monthly och var den dittills mest omfattande artikeln om Cherry. Intervjun presenterades på sex sidor och illustrerades av den franske fotografen Philippe Gras fantastiska bilder på Cherry klättrandes på Notre Dame i Paris där han jagade demoner med ett hoprullat paraply.[11]

I intervjun vidrörde Cherry flera händelser han senare inte pratade mycket om, resan till Marocko, tiden i Köpenhamn, att han satt i häkte (”jail”) i New York och blev av med sitt så kallade kabaret-kort så att han inte längre fick spela på stadens klubbar. Ändå var det en optimistisk Cherry läsarna mötte, det var en fantastisk tid att leva i enligt Cherry. ”Det är miraklernas tid”, sade han. ”Människor över hela världen har en allt större medvetenhet om sin hälsa. Ta jazzmusiker som exempel, tidigare brukade de inte sköta om sig själva särskilt bra. Det fanns alltid droger med i bilden, men så ser det inte längre ut, nu finns det inte lika mycket som tidigare. Alla är mycket hälsosammare, äter spirituell mat.” För hälsomänniskan Cherry som kom att stå i full blom under det tidiga 1970-talet, var detta ett tidigt propagerande för ett sunt leverne. Och vad gäller drogerna visste Cherry vad han pratade om. För honom själv hade drogproblematiken tagit en vändning efter den tuffa tiden i Brooklyn.

The Don Cherry Book Project

A newsletter about a coming biography

The Don Cherry Book ProjectMagnus Nygren

[1] Helt upphörde inte jazzverksamheten. Det genomfördes strökonserter under resterande 1967 och 1968. Mellan april och november 1969 öppnade klubben åter upp för modern jazz.

[2] Big Bang 67 genomfördes 16-25 och 27-28 januari samt 2-4 februari. Bland medlemmarna i Emanon fanns: Lars Samuelsson, Bertil Lövgren, Maffy Falay, Bosse Broberg, Rolf Ericson, Stuart Hamer, Folke Rabe, Georg Vernon, Andreas Skjold, Runo Ericksson, Wåge Finér, Christer Boustedt, Jan Garbarek, Bernt Rosengren, Erik Nilsson, Lars Sjösten, Rune Gustafsson, Björn Alke, Jon Christensen, Rupert Clemendore, Kenny Rupp, Christer Torgé, Claes Rosendahl och George Russell. Gästsolister: Don Cherry och Dexter Gordon. Sammansättningen varierade mellan kvällarna.

[3] Dick Idestam-Almquist: Cirkel tar farväl (Dagens Nyheter, 1 februari 1967)

[4] Den Gyllene Cirkeln. Jazzen på 1960-talet.

[5] Ludvig Rasmusson: Don Cherrys trumpet rörlig och anarkistisk (Svenska Dagbladet, 5 februari 1967.

[6] Den Gyllene Cirkeln. Jazzen på 1960-talet.

[7] Intervju med Jon Christensen, 21 februari 2014.

[8] Keith Knox: Cherry 4t at Golden Circle (Jazz Monthly, April 1967)

[9] Intervju med Keith Knox, 7 november 2013.

[10] Keith Knox: Don Cherry’s Symphony for Improvisers (Jazz Monthly, August 1967)

[11] Bilder från samma fototillfälle publicerades även i ett stort uppslaget bildreportage i franska Jazz Hots aprilnummer 1967.